Jag är värd mer!

Jag mår jättebra av att träna så hur kommer det sig då att jag hamnar i sådana enorma svackor att jag inte gör det? I dessa svackor går jag ständigt runt med dåligt samvete över vad jag borde göra men ändå inte gör och jag hittar tusen och en ursäkter för att slippa. Som jag har skrivit tidigare så behövs inte de ursäkterna, jag är vuxen och behöver inte träna om jag inte vill – men det är mitt val.

Nu har jag i ett par dagar hamnat framför Biggest Loser på femman. Vilken inspiration! Där finns människor som i vissa fall väger 100 kg mer än mig (ibland ännu mer) som tränar och tränar och tränar. Det är imponerande. Okej, ens vardagliga liv kan inte se ut som om man är med i ett tv-program där man får allting serverat, men nog fasen har jag tid över. Jag har ju uppenbarligen den timmen till att titta på tv över för att bara ta ett exempel.

Man behöver inte vara psykolog för att inse att jag inte tränar för att jag inte riktigt, någonstans innerst inne, tycker att jag är värd det. För det är vad det handlar om – min hälsa och mitt välmående. Jag nöjer mig då och då med att må halvbra istället för tokbra och varför gör jag det? Det är så sinnessjukt egentligen. Man kan vara så otroligt taskig mot sig själv.

Det är lite samma med de här sista kilona som jag vill ha väck. Det är svårt att hitta inspiration för jag är ju ändå halvnöjd med det jag har presterat. Halvnöjd är väl ganska okej, tänker jag. Men det är det inte. Halvnöjd är lika med halvt missnöjd. Är det vad jag vill vara? Vill jag vara en sådan som inte behandlar mig själv bättre? Vill jag inte vara nöjd? Vill jag inte slutföra något?

Som sagt, jag är värd mer! Och nu vet jag att jag måste påminna mig själv om det gång på gång.

Minns ni?

Nu är jag full i skratt. Min telefon plingade precis och jag fick ett sms. Minns ni tre-veckors-killen? Minns ni att jag för tre veckor sedan skrev att han borde höra av sig på Lucia då med tanke på att han är en tre-veckors-kille? Här står det om det! Vem var det som smsade? Jadå, du gissade rätt. Du har vunnit en trasig blå traktor. Grattis!

”Fan vet du va ja kom på?… Att du e lik anki bagger.” och så god jul och yada yada och ursäkt och förlåt och bla bla bla.

Tror han på riktigt att jag någonsin kommer att förlåta det? Jag ser inte ut som en 80-tals juppie. Det gör jag inte. Neeeej! Gör om, gör rätt!

Nu vet jag vad jag vill!

Förra gången jag var singel bestämde jag mig snabbt för två saker. 1) Jag skulle inte låta mitt dåvarande exs beteende förstöra för mig i framtiden. Med andra ord skulle jag inte bli en svartsjuk ko som trodde att alla skulle bedra mig. Jag lyckades bra med den biten och det är jag glad över. 2) Jag skulle inte ha ett förhållande som var fyllt med bråk. Jag var så fruktansvärt less på bråk, bråk och bråk. På att ständigt gå med en känsla av ledsenhet fylld inom mig orkade jag inte. Jag ville helt enkelt inte ha det så.

Jag fick som jag ville. Mitt nästa förhållande var problemfritt och så obråkigt det bara kan bli. Vi var duktiga och skötsamma båda två och jag tyckte att det var helt perfekt. Det var så det skulle vara. Men efter tre år började en viss känsla av osäkerhet smyga sig in i mig. Det kändes… konstigt, som att jag inte fick bli arg. Och tyvärr är jag en människa med alla dess känslor, jag kan faktiskt bli arg ibland och det har man rätt till.

Där är jag nu. Mitt nästa förhållande ska inte vara ett bråkigt ett men jag vill inte heller få en känsla av att han lämnar mig om jag har en dålig dag. Det gör ingen människa trygg. Samtidigt är jag lite rädd för de som är så totalt stabila att de alltid ler och har en bra dag. Vad döljs under deras yta? Vad händer när de slutligen exploderar? Det måste vara en balans. En karl som fräser för att han har haft en dålig dag på jobbet är kanske inte det roligaste som finns, men det är inte världens undergång heller. Det är det jag vill ha. Någon som tycker om mig inklusive mina fel och brister, någon som vågar vara sig själv, inklusive sina fel och brister.

Att bli osams då och då är varken farligt eller onormalt. Att ständigt bråka om allt och ingenting är väl kanske inte något att eftersträva, men känslor har vi alla och tänk, ilska ingår i just kategorin känslor.

Så härmed säger jag: aldrig mer en bråknisse och aldrig mer en där allt hela tiden ska vara rosenrött och sött. Jag vill bara ha ett liv. Ett ganska normalt sådant.

Första kyssen

Första kyssen är nog den enda sak som jag tycker att man kan göra om och om igen. Varje första kyss är unik och visst gäller det mycket annat, men det är ändå inte riktigt samma sak som just den första kyssen. Tänk hur härligt det är. Minns du? Jag minns. Jag tror jag minns varje första kyss och de flesta minnen är angenäma och charmiga.

Det ligger i luften. Man vet att snart kommer vi att kyssas och magen bubblar, hjärtat bultar, ögonen glittrar, kinderna är röda och man tänker tusen tankar. Den första jag-tror-jag-är-kär-kyssen är spännande. Blickarna naglas fast vid varandras läppar och som i slow motion dras man mot varandra. Det finns en stor osäkerhet hos båda, trots att han alltid verkar vara så kolugn och självsäker medan man själv håller på att gå upp i molekyler. Så möts äntligen läpparna och man får veta hur det känns. Det är viktigt att det känns bra, att läpparna är mjuka och följsamma utan att vara slibbrigt döda eller stenhårda. Hans händer landar försiktigt på midjan och ens egna händer dras upp till hans axlar/överarmar. Fortfarande har man en viss distans till varandra och testar sig försiktigt fram.

Snart letar sig armarna runt hans nacke och man pressar kropparna hårt mot varandra. Man kan inte få nog och vill vara nära, nära. Ska tungan vara med? Ingen vet men efter en stund brukar man få reda på det också. Det går som elstötar genom hela kroppen. Det är smärtsamt ljuvt. Det dånar i öronen och hjärtat hotar att spränga bröstkorgen i sin jakt på att få slå fritt. Ingenting annat finns. Verkligen ingenting. Och aldrig vill man släppa taget. Man vill suga sig fast mot hans läppar och aldrig mer skiljas från dem. Hela kroppen går på högvarv samtidigt som hjärnan är som ett tjockt mos där ingenting annat än hans läppar existerar.

Den första jag-tror-jag-är-kär-kyssen. Jag tror att jag längtar efter den nu. Det tror jag. Den där kyssen. Den där spänningen innan. Den där barnsliga glädjen efteråt när man ligger ensam i sin säng och låter kyssen snurra runt, runt i huvudet. Ja, jag tror jag längtar efter den väldigt mycket.

(Jag vet, det är fult att skriva ”man” istället för ”jag”.)

Bara kläderna passar

Jag läste detta inlägg inne hos Linda igår.  Det väckte en del tankar och funderingar hos mig men ändå inte. Varför är vi alla så vikthysteriska? Vad säger en vikt egentligen? I mina ögon är det inte mycket. Visst, vi kan vara underviktiga eller överviktiga eller alldeles lagom sådär som bara svenskar kan. Men annars då? Säger det något om hur min kropp mår? Nej…

Om jag väger ett kilo för mycket eller ett kilo för lite så är det kanske bara så min kropp ska se ut. Vi är alla formade på olika sätt. Min kropp tycker just nu att jag ska väga runt 5 kilo mer än vad jag tycker. Det tycker den för att jag fortfarande är lat och inte gör så mycket som jag borde göra för att tappa dessa. Men nu tog jag något underligt sidospår så back on track…

Jag väger mig inte. Huh! Hemska jag. Hur kan jag då veta vad jag väger? Det är så enkelt att jag känner min kropp men framför allt är det så att jag struntar i vad jag väger. Jag skulle vara nöjd med att väga 130 kg om det innebar att min kropp såg ut – och mådde – som nu. För kilon är för mig rätt oväsentligt. Jag går efter kläder. Mina kläder. Kommer jag i dem och de sitter skönt så väger jag det jag ska väga (+5 kg, bestämt efter hur kläderna sitter i dagsläget). Det är inte svårare än så. Sitter kläderna väldigt tight och jeansen gör ont att stänga, ja, då säger det sig självt att jag har gått upp för mycket.

Nu ska jag ner en storlek. En storlek är ungefär fem kilo och jag tror att om just fem kilo så kommer mina absoluta favoritkläder i garderoben att sitta skönt. Inte för löst, inte för hårt utan alldeles lagomt (ja, jag var svensk igen). Till det behöver jag ingen våg. Till det behöver jag bara kläder i rätt storlek att prova… och kanske mycket mer motivation än vad jag har nu, men den sägs komma eftersom jag blev serverad en dos sådan igår. Ibland behöver man andra och roligheter framför sig, ett mål att nå.

Lite politik

De flesta har väl läst om den där unga killen som bröt benet och inte fick vara sjukskriven? På min Startsida på Facebook var det iallafall ramaskri och jag kan erkänna att jag suckade, ännu en gång, när jag läste rubriken. Nog måste man väl få vara sjukskriven om man har brutit benet? Herregud. Fast sedan tog jag faktiskt några sekunder att läsa artikeln och insåg att det inte var som rubriken löd – som vanligt. Killen var timanställd, han var sjukskriven för de timmar han hade, FK har ingen möjlighet att sjukskriva honom för timmar som inte finns. Plättlätt och det behövs inget ramaskri för det! Tack.

En annan sak som irriterar mig är att alla är sååååå solidariska. Oj, vad de är fina. Vilka människor. Ingen kan vara så solidariska som de som länkar en massa artiklar som majoriteten redan har läst. Det är solidaritet, det. Och sedan gastas det på oss andra, vi som inte länkar saker som folk redan vet, och berättar hur hemska vi är. Hur kalla vi är. Hur lite vi förstår. Suck. Snark.

Och alla som röstar blått är självklart egoistiska, jävla (förlåt) svin. Det har du/ni bara röstat på för att förstöra för alla andra. För att ni är såna som vill utrota sjukskrivna. För att ni vill ha bort de svaga i samhället. Jag må vara naiv men jag tror, och vill tro, att de flesta röstar för ett bättre samhälle. Jag ser inte mina blåa vänner, för ja, jag kan ha sådana, som egoister eller kalla jäklar. Jag ser dem som fina människor, annars skulle de inte ha varit mina vänner. Och ju mer alla ”solidariska”, för ja det är de, skriker om just dessa kalla svin desto fler börjar fundera om rött är så vackert egentligen.

Till sist kan jag väl meddela att jag inte är på toppenhumör idag.

Snopet!

12-åringen kommer dundrande nedför trappen och in i köket där jag står. Hans kinder är rosiga och han trampar ivrigt omkring. Jag ser att han vill något. Något alldeles speciellt.

- Vad är det? frågar jag till sist.
- Jag har INGENTING att ta på mig! Ingenting.
- Nähä, svarar jag lugnt.
- Nähä? Vaddå? Ska jag gå utan kläder?
- Ja, det blir väl så om du inte har något att ta på dig? Den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar, svarar jag småfnissande.
Han har ingen humor för han ser inte det roliga med det hela. Han himlar med ögonen som att jag är alldeles föråldrad och inte fattar någonting alls.
- Du är inte rolig! Mamma, jag har inga kläder att ta på mig.
- Varför inte det då?
- Det vet väl inte jaaaag!
- Men vad menar du? Har du inga kläder eller har du bara smutstvätt?
- Jag har kläder, mumlar han trumpet.
- Jamen dåså, då är det ju inget problem. Du har kläder!
- Men ååååååå! Jag har inget rent. Allt är i tvätten.
- Det var märkligt, jag har tvättat en massor i veckan. Faktiskt allt som var i tvättkorgen, säger jag menande.
- Mumlar.

De där kläderna är mycket märkliga. De har fortfarande inte lärt sig att flyga till tvättkorgen av sig själva. Tänk att man betalar så dyra pengar för något som är så obildbart. Och jag kan lova er att han verkligen har försökt, han har inte gett upp i första taget, men de vägrar lära sig. Jäkla kläder!

För den nyfikne kan jag berätta att tvättkorgen fortfarande är tom…